Just nu har mitt liv tagit tagit sig en sväng om, som jag inte var beredd på. Jag och min kära granne har haft en heldag i varandras sällskap. Käkat sushi, gått, gått gått. I tre timmar, riktigt trevligt. Men gick jag hem. För att möta någonting mindre trevligt. En kniv i ryggen.

Jag är bostadslös. Vår "Vän", som vi bor hos, har slängt ut mig och Andreas. Säger att vi får stanna september ut. Men jag har packat nästan allt jag äger redan nu ikväll. Jag kan inte bo någonstanns där jag inte är välkommen. Tydligen är det så att vår "väns" kompis passar bättre i vårat rum än vad vi gör. Och han har ingenstanns att bo, och då är det passande att slänga ut oss med en dålig ursäkt som att "ni strular med pengar". Grejen är att jag har inte slarvat, jag har Alltid betalat hyra, el, internet. Kanske inte alltid i tid, men han har alltid fått pengar. Killen ligger på 170 spänn i timmen och klagar på att han har lite pengar. Kanske om han skulle köpa mindre droger skulle han nog ha mer.

Imorgon flyttar jag. Helt snopet har jag hittat mig ett nytt hem. Grymt dyr hyra, men det är det jag får ta isåfall. Mina älskade föräldrar har lovat att hjälpa mig. Och det är så otroligt skönt.

Imorgon ska jag jobba, fort hem och kolla rummet, slänga upp en stor summa på bordet och så är det mitt nya hem. Tack vare mina föräldrar. Jag älskar er så mycket! Hoppas ni förstår det.

I Oslo är jag inte Emelie. Inte emem heller för den delen. Ingen norrman har någon aning om vad jag egentligen heter. Eller, nog vet det allt, men förstår dem? Nä.

I Oslo är Jag Emilia, Emilie och ibland tillochmed HEM-eli. Vart får de allt ifrån? Varför är det så svårt att säga
E-M-E-L-I-E?
När någon ropar Hem-eli efter mig. Ska jag reagera? Äh, jag vet ju inte ens HUR jag skall reagera.

Har fått frågan om hur jag fixar mitt hår. Alltså, krullarna. Det finns två sätt, det ena suger, det ena inte. Jag demonstrerar:

nu ska jag åka iväg på en fotografering. är astrött och orkar egentligen inte. men jag har lovat. det suger. och så är jag nervös på köpet. på något sätt känns det inte som jag kommer sätta detta denna gång. hmm, ja ja, vi får se hur det går. uppdaterar kanske ikväll när jag är hemma.

wish me good luck ?!

Ni har väl inte glömt att jag fyller år snart? Hela 20 höstsnurr den 11 september och då blir det buller och brak.
Det önskas massa nya kläder, en kamera och lite småplock. Bara att skriva upp och skickas på posten till mig. Eller varför inte komma förbi? Du måste dock vara utklädd, då det blir maskerad för alla slantar.

Tjopp Snopp!

idag kommer jag baggis komma försent till jobbet. Anledningen är den där dumma knäckemackan som jag kände att jag bara var tvungen att trycka i mig. Men vet ni, det händer alltid mig när jag brer smör på saker att jag somnar. Ja, inte somnar så, utan somnar med blicken. Stillblick. Och det är ju bara för grymt irriterande. Speciellt på morgonen när man har lite halv brådis och så står man där vid köksbänken och bara längtar efter den där mackan. Ner med smörkniven i smöret, veva runt och sen ner med den på brödet. Och så kommer den där stillblicken. Man står och stirrar i mackan.  I säkert fem minuter, i allafall känns det så. Sen så kommer Love, eller någon annan in i köket och frågar vad jag gör. Yes, nu blev jag distraherad! Men nä, somnar om ganska snart igen. Det liksom går bara inte att bli väckt, eller försöka väcka sig själv när stillblicken är här. Den måste gå över av sig själv.


Det var allt för mig den här morgonen. Ni ska få en morgonbild också. Ska försöka göra till en stillblick, så ni får se hur jag ser ut när jag brer mina mackor!

Många har gnällt och klagat på mig för att jag lade ner min blogg. Men jag blev så trött på den. Hade ingenting att skriva om, utvecklades inte på något sätt. Men nu har jag fått eld i baken och tänkte att jag ska göra er som klagat som mest lite glada.

 Så, nu börjar vi. (Rent från hjärtat) så började väl den här hela bloggprocessen med att mitt liv försvann i lördags... ...


Jag har försökt med säkert över 100+ olika upplivningsförsökt, vänt, snurrat, tittat, funderat, gapat, matat min bebis med sladdar, dragit ut dom igen, in och ur med batteriet. Men ingenting hände. Stendöd. Jag har levt (ja, LEVT, dag och natt) men min gamla vän i fyra år. Tre dagar utan dator var inte de mest roligaste dagarna i mitt liv. Jag sysselsatte mig med att låna A's dator, men hans mellanslagsknapp funkade inte så jag blev bara irriterad.

Idag galopperade jag som en vild åsna ner på stan, in på Expert, hävde mig över disken, tog tag runt nacken på den stackars Expert-säljaren, bokstavligt väste ur mig att "MIN BEBIS ÄR DÖD! JAG MÅSTE HA EN NY!" Han pekade på hyllorna med datorer, jag sprang dit, petade, kände, försökte lyfta. Och tillslut låg hon där framför mig med världens största leende.
 "Du! Du ska få bli mitt nya barn." Tänkte jag och välkomnade henne hem med öppna armar.