På bussen hem ifrån stan får bussen punktering, det låter Pff pff i hela bussen, precis som när man blåser i en sån där pipa med en pappersgrej som åker ut och in på. Jag och Mimo blev först irriterade. Men när vi kom till norrstrandsskolan såg jag ljuset. På bussen kliver den sötaste kille jag någonsin sett. Han var säkert emellan 10-14 år. Det är faktiskt jättesvårt att avgöra åldrar på killar runt de åren) Och jag blev kär.

Mimo och jag satt och viska. "Hur gammal är han tror du?" "Mja, 13?" Sa Mimo. "13 alltså... Jag tror han är 10. 13 är bättre!"
"Kan du inte fråga hur gammal han är? Hur gammal är du lille pojke?" Säger Mimo högt. "Men shhh! Du skämmer ut mig. Jag vill ju ha honom, jag vill ta honom hem och åldra honom, göra honom till min" "Ge honom magiska frön kanske." Tyckte mimo. Hon pratade högt. "Mimo, han hör ju!" "Ja men han blir bara säkert glad av att en Stortjej är förtjust i honom. Tant Emelie vill ta med dig hem! Annars kan du ju vänta några år"  "Nej, jag ska  ha honom nu! Föda honom med mat."



Sen gick han av bussen i Krps centrum.
Och sen skratta vi så vi grät. För vi antog att hela bussen hade hört vårat samtal om den stackars pojken som satt snett mittemot oss.

Jag efterlyser en liten pojke i 10-14 års åldern. Ljuvligt söt med stora vackra blåa ögon och ljust lockigt hår.