Imorse blev jag väckt av vacker sång ifrån mina päron. Halv sju ringde dem, var lagom pigg, men deras underbart trimmade stämmor fick liv i mig direkt. Åh vad jag älskar er!

Nu ska jag snart bege mig mot Karl Johan och möta mina tjejor för en rejäl måltid på någons av stadens restauranger. Galet vad jag ser fram emot det. Var undefär ett halvår sedan jag var ute och åt, (bortsett från Donken) då med mina flickor ifrån klädesbutiken Risöe.

Imorgon är det dagen som man kanske skulle kunna kalla dagen med stort D. Vad det är för dag får ni nog allt klura ut själva. Jag har ett fullspäckat schema (kan jag ju alltid leka). Mimo kommer hit ikväll, ska mysa med mig. Sen ska jag vakna klockan halv sju, heja, och till jobbet, gosa med Johanna för att senare sluta jobbet, hem och göra sig i ordning och ut och äta med mina tjejer. Vi hade tänkt oss Friday's eller något annat spännande som ligger mitt i byn på Karl Johan.

Nu har jag stadjat (stavning?) mig lite i mitt nya hem. Trivs väldigt bra, fast det är väldigt kallt. Så jag måste kirra ett element så fort som muligt. Ni är välkomna hem och titta, om ni har vägarna förbi Akersgata 75 i Oslo.

Ett av de störigaste sakerna som finns är folk som inte tar av sig ytterkläderna när man ska käka på Mc Donalds. Hur trevligt är det, när man är vrålhungrig, vill vräka i sig burgaren, bli asmätt och illamående och sen få lust till att sitta och chilla, snacka lite skit, så har din vän jacka på sig? Det är ju som att säga "nu käkar vi fort som bara den, sen drar vi". Nej, det går det inte. Ska du käka på donken med mig, då får du allt ta av dig jackan. Annars säger jag till dig.


En annan störig sak är också att här i oslo finns det SKAPLIGT mycket tiggare, tillslut finns det så många att de inte vet vart de ska ta vägen. Vilket resulterar i att tillslut går dem så långt att de kommer in på donken när man sitter och äter, skramlar med sin gamla kaffekopp i papp och ber om både det ena och det andra.

Nej nu.. nu kan jag inte ens gå på donken längre...

Jag fick en födelsedagspresent idag på jobbet. Av Shno. Helt otippat, men fy 17 vad söt hon är. Det trodde jag aldrig. Där blev min dag gjort.

Jag sitter här och är patetisk ensam. Det är inte ens synd om mig på något sätt. Men jag trodde aldrig att man kunde vara såhär ensam. Och hur det känns... anade jag aldrig.

inatt spenderar jag min sista natt på nordahlbruns gate.
det är med blandade känslor. eller, egentligen är det skitjobbigt... men inget jag kan ändra på. Vår "vän" vill inte ha oss kvar i lägenheten. vi har en månad på oss att hitta nytt boende. och jag har redan funnit mig ett. andreas vet inte om han skall vara kvar eller inte. det känns inte sådär jätte kul. men... vad ska man göra? vi är inte direkt 40+ utan 20.

jag ser det som en start på ett nytt liv. äntligen ifrån lägenheten och all skit som har hänt här under tiden. och ingen ska komma och säga att jag är si och så för att jag flyttar. ingen har med det att göra.

men det är ju så. det är alltid någon som skall lägga sig i. allting. och jag är grymt trött på det.

Just nu har mitt liv tagit tagit sig en sväng om, som jag inte var beredd på. Jag och min kära granne har haft en heldag i varandras sällskap. Käkat sushi, gått, gått gått. I tre timmar, riktigt trevligt. Men gick jag hem. För att möta någonting mindre trevligt. En kniv i ryggen.

Jag är bostadslös. Vår "Vän", som vi bor hos, har slängt ut mig och Andreas. Säger att vi får stanna september ut. Men jag har packat nästan allt jag äger redan nu ikväll. Jag kan inte bo någonstanns där jag inte är välkommen. Tydligen är det så att vår "väns" kompis passar bättre i vårat rum än vad vi gör. Och han har ingenstanns att bo, och då är det passande att slänga ut oss med en dålig ursäkt som att "ni strular med pengar". Grejen är att jag har inte slarvat, jag har Alltid betalat hyra, el, internet. Kanske inte alltid i tid, men han har alltid fått pengar. Killen ligger på 170 spänn i timmen och klagar på att han har lite pengar. Kanske om han skulle köpa mindre droger skulle han nog ha mer.

Imorgon flyttar jag. Helt snopet har jag hittat mig ett nytt hem. Grymt dyr hyra, men det är det jag får ta isåfall. Mina älskade föräldrar har lovat att hjälpa mig. Och det är så otroligt skönt.

Imorgon ska jag jobba, fort hem och kolla rummet, slänga upp en stor summa på bordet och så är det mitt nya hem. Tack vare mina föräldrar. Jag älskar er så mycket! Hoppas ni förstår det.

I Oslo är jag inte Emelie. Inte emem heller för den delen. Ingen norrman har någon aning om vad jag egentligen heter. Eller, nog vet det allt, men förstår dem? Nä.

I Oslo är Jag Emilia, Emilie och ibland tillochmed HEM-eli. Vart får de allt ifrån? Varför är det så svårt att säga
E-M-E-L-I-E?
När någon ropar Hem-eli efter mig. Ska jag reagera? Äh, jag vet ju inte ens HUR jag skall reagera.

Har fått frågan om hur jag fixar mitt hår. Alltså, krullarna. Det finns två sätt, det ena suger, det ena inte. Jag demonstrerar:

nu ska jag åka iväg på en fotografering. är astrött och orkar egentligen inte. men jag har lovat. det suger. och så är jag nervös på köpet. på något sätt känns det inte som jag kommer sätta detta denna gång. hmm, ja ja, vi får se hur det går. uppdaterar kanske ikväll när jag är hemma.

wish me good luck ?!

Ni har väl inte glömt att jag fyller år snart? Hela 20 höstsnurr den 11 september och då blir det buller och brak.
Det önskas massa nya kläder, en kamera och lite småplock. Bara att skriva upp och skickas på posten till mig. Eller varför inte komma förbi? Du måste dock vara utklädd, då det blir maskerad för alla slantar.

Tjopp Snopp!

idag kommer jag baggis komma försent till jobbet. Anledningen är den där dumma knäckemackan som jag kände att jag bara var tvungen att trycka i mig. Men vet ni, det händer alltid mig när jag brer smör på saker att jag somnar. Ja, inte somnar så, utan somnar med blicken. Stillblick. Och det är ju bara för grymt irriterande. Speciellt på morgonen när man har lite halv brådis och så står man där vid köksbänken och bara längtar efter den där mackan. Ner med smörkniven i smöret, veva runt och sen ner med den på brödet. Och så kommer den där stillblicken. Man står och stirrar i mackan.  I säkert fem minuter, i allafall känns det så. Sen så kommer Love, eller någon annan in i köket och frågar vad jag gör. Yes, nu blev jag distraherad! Men nä, somnar om ganska snart igen. Det liksom går bara inte att bli väckt, eller försöka väcka sig själv när stillblicken är här. Den måste gå över av sig själv.


Det var allt för mig den här morgonen. Ni ska få en morgonbild också. Ska försöka göra till en stillblick, så ni får se hur jag ser ut när jag brer mina mackor!

Många har gnällt och klagat på mig för att jag lade ner min blogg. Men jag blev så trött på den. Hade ingenting att skriva om, utvecklades inte på något sätt. Men nu har jag fått eld i baken och tänkte att jag ska göra er som klagat som mest lite glada.

 Så, nu börjar vi. (Rent från hjärtat) så började väl den här hela bloggprocessen med att mitt liv försvann i lördags... ...


Jag har försökt med säkert över 100+ olika upplivningsförsökt, vänt, snurrat, tittat, funderat, gapat, matat min bebis med sladdar, dragit ut dom igen, in och ur med batteriet. Men ingenting hände. Stendöd. Jag har levt (ja, LEVT, dag och natt) men min gamla vän i fyra år. Tre dagar utan dator var inte de mest roligaste dagarna i mitt liv. Jag sysselsatte mig med att låna A's dator, men hans mellanslagsknapp funkade inte så jag blev bara irriterad.

Idag galopperade jag som en vild åsna ner på stan, in på Expert, hävde mig över disken, tog tag runt nacken på den stackars Expert-säljaren, bokstavligt väste ur mig att "MIN BEBIS ÄR DÖD! JAG MÅSTE HA EN NY!" Han pekade på hyllorna med datorer, jag sprang dit, petade, kände, försökte lyfta. Och tillslut låg hon där framför mig med världens största leende.
 "Du! Du ska få bli mitt nya barn." Tänkte jag och välkomnade henne hem med öppna armar.